Alla upplever tiden i olika situationer på olika sätt, men jag tror att alla ändå har samma kriterier för att tiden skall gå snabbt eller långsamt. Om en person gör något man tycker är roligt går tiden snabbare. Är en annan person delaktig i samma situation kan de uppleva tiden på ett helt annat sätt än jag gör.
Ett bra exempel på detta är förra söndagen.
Jag gick, som jag varje söndag gör, till schackklubben. Anders ville följa med. Han har aldrig varit ett stort fan av schack, men ville följa med och se om hans åsikt kunde ändras. Efter en kvart satte jag mig vid ett schackbräde i den starkt upplysta lokalen. Idag skulle jag spela mot Johan. Anders trodde att ett parti blev färdigt på en halvtimme ungefär.
Jag hade tidigare sagt till honom att ett parti ofta kan hålla på i timmar. Han bara skrattade och trodde inte det var möjligt.
Efter att jag och Johan spelat i en halvtimma hade jag tagit två av hans bönder och han en löpare från mig. Redan nu såg jag hur Anders skruvade på sig av rastlöshet. Ytterligare 30 minuter senare reste Anders på sig för att gå och sade:
”Det var trevligt att träffas, men jag måste faktiskt gå nu. Har en arbetsintervju idag, vet du.”. Jag var inne i mitt parti schack och tog därför ingen större notis om att han gick.
Två timmar senare hade vi spelat klart. Jag ställde mig upp för att sträcka på benen som nu blivit ganska så stela. Jag vann partiet och gick nöjt ut ur lokalen. Köpte kaffe hemvägen och kollade på klockan. Schackspelandet hade pågått rätt länge idag.
En situation som jag verkligen inte klarar av, där varje minut känns som flera timmar, är när man väntar på bussen.
Jag väntade på bussen och så stod det att den skulle komma om 45 minuter. En schackspelares tålamod borde vara bättre än många andras i många tillfällen, men för mig är detta inte ett av dem. Efter de 45 minuterna kände jag att jag inte skulle kunna vänta en enda minut till.
Vaknade upp dagen efter, utvilad. Förundras alltid över hur man kan uppleva att tio timmar går på nolltid under tiden man sover.
Blev denna morgon tvungen att skynda iväg till en skrivning om medicin. Fyra timmar hade jag på mig. Det kändes som att det var stopp i hjärnan. Det hade gått en och en halv timme och jag hade inte skrivit något alls. Hur kan tiden gå så snabbt även i situationer där man är under press?
Efter ett tag lyckades jag i alla fall börja skriva. Jag klarade av att skriva jättemycket nu när tiden saktat ner. Jag hade lyckats skriva tio hela sidor! Jag var nöjd med vad jag åstadkommit och lämnade in det jag skrivit.
Nu var bara den värsta pinan kvar. Igen.
Att vänta på bussen.
